Den grundläggande teorin om induktorer är rotad i elektromagnetisk induktion och magnetiska energilagringsmekanismer. I dess kärna genererar en förändring i ström ett magnetfält runt ledaren; omvänt, förändringar i detta magnetfält inducerar en elektromotorisk kraft som motverkar förändringen i ström. Denna process utgör grunden för induktordrift och skiljer den från ett motstånd.
Teoretiskt uttrycks förhållandet mellan spänningen över en induktor och strömförändringshastigheten som $V=L \\frac{di}{dt}$. Induktansvärdet $L$ bestäms av antalet spolvarv, kärnmaterialets permeabilitet och komponentens fysiska dimensioner. Ett större antal varv eller högre permeabilitet resulterar i högre induktans, vilket i sin tur ger starkare motstånd mot förändringar i strömmen. Detta förhållande illustrerar induktorns grundläggande roll i en krets: att fördröja förändringar i ström.
När det gäller energidynamik kan induktorer omvandla elektrisk energi till magnetfältsenergi för lagring, styrt av formeln $W=\\frac{1}{2}LI^2$. Energi lagras när strömmen ökar och släpps tillbaka till kretsen när strömmen minskar; Följaktligen tjänar induktorer som energibuffertar i applikationer som switchande strömförsörjning, filterkretsar och oscillationssystem. Dessutom, i växelströmskretsar, uppvisar induktorer frekvensberoende-specifikt, den induktiva reaktansen ($X_L=2\\pi fL$) ökar med frekvensen-vilket fungerar som en nyckelteoretisk grund för deras utbredda användning i{10}}högfrekvenskretsar.
