Funktionsprincipen för en transformator är baserad på lagen om elektromagnetisk induktion. Den består huvudsakligen av tre komponenter: en primärspole, en sekundärspole och en järnkärna (eller magnetisk kärna). När växelström flyter genom primärspolen genererar den ett växelmagnetiskt flöde inuti kärnan. Detta alternerande flöde passerar genom både primär- och sekundärspolarna. Enligt lagen om elektromagnetisk induktion inducerar en förändring i det magnetiska flödet som passerar genom en spole en elektromotorisk kraft (EMF) i den spolen. Storleken på den inducerade EMF i sekundärspolen är nära relaterad till varvförhållandet mellan primär- och sekundärspolarna. När varvförhållandet är större än 1 överstiger sekundärspolens utspänning inspänningen för primärspolen, vilket resulterar i ett spänningssteg-uppåt; omvänt, när varvförhållandet är mindre än 1, är utspänningen lägre än inspänningen, vilket resulterar i ett spänningssteg-ned.
När det gäller tekniska detaljer tjänar järnkärnan till att förbättra magnetisk koppling, minimera magnetiskt läckage och förbättra transformatorns effektivitet. Kärnan är vanligtvis konstruerad genom att stapla kiselstållamineringar belagda med isolerande lack för att minska virvelströmsförlusterna. Primär- och sekundärspolarna lindas vanligtvis med hjälp av isolerad tråd, varvid antalet varv bestäms av transformatorns erforderliga transformationsförhållande.
